Panikångest?

Nu var det länge sen ja blogga men kanske börja bli dax igen? Senaste halvåret ha ja mått skit. För 2mån tog ja tag i mej sj å gick till en kurator å prata visst känns det bättre å fick dåveta att ja gått in i väggen. Yippi eller inte. Bara börja jobba med sej sj å kan säga det gå åt helvete när det bara e motgångar hela tiden. Ha börja känna mej ensam. Endera sitter jag ensam hemma eller så jobba jag det jag får. Detta med å träffa vänner å hitta på nått försvann för länge sen tyvärr. Varför vet jag inte? Ha jag gjort nått fel? Ingen säger nått trots ja förbrilt försöker hitta på nått med nån. Sen är jag tyvärr den personen nu som helst stänger in mej sj. Allt känns bara jobbigt å åka iväg nånstans. Fick nå slags panikångest när ja skulle till mamma sist. Va så nära att stanna hemma. Men när ja väl va framme kändes det såå skönt.

Att få komma hem igen till övik känns lockande där man var gång kommer hem sångår telen varm där kompisar vill träffas å bara surra å umgås ellrr dom dyker upp bara hos mormor när man e där. Hua va jag saknar å va där uppe. Ibland finns tanken å flytta upp. Ja ha fått tyvärr den känslan att jag inte ha nånting här i sörmland mer att göra. Visst kandke de e mej de beror på eller nå annat men de e så här ja känner nu. ENSAM för jävligt ensam. Just nu ligger ja bara å funderar som ja gör varje kväll de e mitt jävla liv. Enda som finns e min familj här. Jag känner jag vet inte mer var ja ha nån. Jag orkar inte va den som alltid ska höra av mej. Å ha det så här å kännas sej ensam hur länge ska man ha de så å orka? Ja e mamma ja men jag vill ut å ha lite kul nån gång. Eller bara ut å äta gå på bio bowla. You name it. Men ingen verka ha tid mer. Eller ja så e de mej de beror på? Vet inget mer nuförtin.

Saknar er fina vänner uppe i norr ni gör mycket för mej å få mej le. Fan att de ska va så långt i mellan.

(Mina tankar denna kväll)
Nej ja anklagar inte nån alls men de e bara så här jag känner mej. Å ni som vet kan behöva släpa mej jag har tyvärr grävt in mej långt nu.. kanske detta e ett rop på lite hjälp å sröd så jag kan komma ur denna bubbla ja lever i


Sen tror jag även ett heltidsjobb skulle få mej å må bättre. Å få träffa människor för de dagar ja e ute på jobb känner jag mej som en helt annan person. Men saknaden efter mina vänner är å kommer vara fruktansvärt stor länge. Om inte ett under sker ;-)